Logga

Start

Historia

Om mig

Planer

Hundarna

Kontakt

 

Jag minns...

I

Att skriva och berätta så här, är mycket utanför min ”Comfort zon. Och det var ju inte riktigt min tanke, att mitt lilla mejl till klubben sommaren 2021 skulle leda ett uppslag i tidningen. Jag blev ju bara tvungen att fråga, varför inte min mammas kennel var omnämnd i nr 2/2021 i inslaget Gamla kennlar?  Vi hade ju Bostonterrier när jag växte upp, och jag är ju född 1965, och mamma hade fött upp hundar innan jag föddes…och så vidare… Det visade sig att jag hade ju missat lite, och kände mig lite dum faktiskt, när ordföranden återkopplade till mig och förklarade att uppslaget handlar om gamla kennlar som inte längre är aktiva, och att min mammas kennel fortfarande är aktiv tack vare mig, och då, i och med det, kanske en av de kennlar som varit aktiv längst. Asså, Wow… sååå hade ju inte jag tolkat introtexten!

Jag blev tillfrågad att skriva några rader i Bostontidningen, om hur jag minns att det var att växa upp i mammas kennelverksamhet. Oj, oj, oj, här skulle jag nog kunna skriva en hel bok, för som ni förstår är det nästan omöjligt att välja, sen beskriva allt jag varit med om i få ord och samtidigt försöka förmedla förståelse, rättvisa och en känsla för hur mamma gjorde utifrån hennes drömmar, kunskap och erfarenhet…och hur livet var då. Jag är ledsen att jag inte kommer ihåg så många namn från den tiden och jag hoppas att det jag valt att berätta om, stämmer hyfsat överens med hur det faktiskt var i verkligheten.

Delar av den här berättelsen finns att läsa i Bostonterriern årgång 64, nr 3/2021

Det är ju inte många äldre personer kvar från den tiden jag växte upp, men jag kommer ihåg att mamma hade lite kontakt med några av de uppfödare/kennlar som nämns just i artikeln om gamla kennlar. Vi träffade ju jättemånga uppfödare, valpköpare och hundar genom åren, inte minst på utställningar, men jag kommer ju inte ihåg alla och deras namn. Fru Blom som bodde grangranne med oss, Guje Mattson, Jan Ringdahl och fru Lembke är bara några av alla de jag mins! På tal om fru Lembke så berättade hennes son Christer nyligen, att min mamma och hans mamma Gun, tillsammans importerade varsin Bostonterrier från Minnesota 1971. ”Kungen” hette mammas hane och jag tror att ”Kungen” var en av mammas första Bostonterrier och att hon då på allvar tog in rasen i sin uppfödning. Christer och hans familj födde även upp Boxer!

Min mamma Ingrid Blomgren, startade sin kennelverksamhet redan någon gång i mitten av 1950 talet. Hon började sin hunduppfödning med Fransk Bulldogg, och jag minns ju inte om min pappa var jätteinvolverad i avel och uppfödning, men mamma har berättat att det var han som kom på kennelnamnet Cupidos! Mamma blev hastigt jättedålig sommaren 2007. Vi trodde ju att hon skulle bli bra och komma hem så småningom, men så blev det tyvärr inte. Mamma gick hastigt bort december samma år.                  

Jag blev ”delägare på riktigt” i kenneln tidigt våren 2007, men hade redan några år tidigare börjat hjälpa mamma mer regelbundet med både hundar och hemmet. Just att jag hade varit nära och åter igen delaktig i hennes uppfödning blev min väg tillbaka till ett liv med hund. Förutom att mycket av det jag var med om som barn ”kom tillbaka”, hann vi prata om vad, hur och vem jag skulle kontakta om det skulle hända henne något allvarligt, och det var till stor hjälp mitt i den oro, förvirring och till sist sorg som blev. Jag är evigt tacksam för alla personer som då hjälpte mig att hittat nya hem till de hundar som fanns i kenneln den sommaren.  


Millenium

Då när mamma blev akut sjuk 2007 hade hon förutom åtta vuxna hundar (både Boston och Frallor) två kullar Boston valpar som knappt var 6 veckor. Det fanns bara en tik i dessa två kullar, så lilla ”Mia” (Cupidos Cola Chinn) behöll jag, först och främst för att mamma och jag hade bestämt att vi mer och mer tillsammans skulle fortsätta, men med mycket mindre antal hundar än hon haft. Jag behöll även (hos fodervärd) Bostonhanen ”Franky” (Vas Y Franky Bon Du Grand Fresnoy) Han var en av de sista hundarna mamma importerade. Jag behöll även en fransk bulldoggs tik ”Rita” (Ritas My Mercedes) som mamma importerat från Australien några år tidigare. Jag beslöt att para henne en sista gång, men hon blev inte dräktig, så i.om. det blev det ”bara” lilla ”Mia” kvar som jag kunde tänka mig så småningom skulle kunna föra Cupidos vidare. Därmed blev det Bostonterrier som jag och min man tills vidare kommer att föda upp… i mycket, mycket liten skara...

Jag vill att ni ska veta att jag alltid har haft stor respekt för min mamma även om det kanske kommer låta annat. Mamma var väldigt principfast och ”sträng…från den gamla skolan” och det var liksom bara att göra som hon sa vare sig man var 5, 10 eller 15 år gammal, även som vuxen! Jag vet att det fanns de runt omkring oss som absolut inte gillade min mamma och hennes principfasta åsikter, men jag beundrar ändå henne för att hon orkade göra det hon gjorde. Jag vet också att hon, på sitt sätt gjorde vad hon kunde för att till slut få ordning på det mesta och försöka återgälda alla som hjälpte henne på en eller annat sätt. Mamma hade haft egen garnaffär i sin ungdom, så hon hade förutom hundarna ett stort intresse för handarbete. Jag minns att hon hade ganska mycket garner kvar från den tiden, som hon stickade hundtröjor, västar, slipovers och sockor av, som hon sen gav bort till många som varit henne behjälpliga under åren. Kommer även ihåg hur vi nästan alltid hade en nybakad sockerkaka med oss i alla möjliga situationer!

Av olika anledningar hade mamma det tungt och jobbigt speciellt under slutet av 60, början på 70 talet…faktiskt nästan till och ifrån under hela min uppväx vad jag minns…inte minst ekonomiskt. Emellanåt levde vi långt under ekonomisk existensnivå. Kommer även ihåg att hon fick flera erbjudande genom åren att sälja sitt hus för att klara upp ekonomin. Jag kommer inte ihåg att jag somnade hungrig om kvällarna men vi åt ibland lite ovanliga maträtter, som jag många gånger då, trodde egentligen var hundmat. Vi gav bland annat hundarna ett par matskedar Långfil som ”topping” och det som blev kvar åt ju mamma och jag till frukost! Och det var inte alltid som vi hade råd att ha tv, men jag minns att vi alltid hade en radio som stod i köket. Den skulle alltid vara på dagtid, så hundarna hörde lite ljud sa mamma!

Vi hade eget avlopp (som nästan alltid frös vintertid) och egen borrad brunn, med otjänligt dricksvatten. Det innebar att vi fick hämta allt dricksvatten till oss, hundarna och all matlagning, i dunkar hos grannarna flera gånger i veckan. Samma grannar samlade även dagstidningar till oss. Kommer ihåg hur tungt det var med både dunkar och tidningskassar i skottkärran och pulkan, och hur pinsamt jag tyckte hela uppdraget var, att gå runt och tigga, innan vi till slut, runt slutet av 70 talet, i början av 80 talet? fick råd med kommunalt vatten och avlopp. ”Jaga” tidningar till hundarna… det fick mamma fortsätta göra själv när jag flyttade hemifrån! För er som aldrig varit på Ekerö, uppe på Bergsvägen 6B i Närlunda, och hälsat på hos min mamma eller vet var mamma bodde, kan jag ju berätta att utsikten över Långtarmen från vardagsrummets panoramafönster var och är helt magiskt underbar. Minns att alla som besökte henne blev helt hänförda av den vackra utsikten!


Yellow dream

Mamma och pappas skilsmässa blev till slut klar när jag var runt 5...6 år och jag växte upp med mamma och alla hundar, och visste inget ju annat. Det var inte så vanligt att vara i lekskola eller liknande då och det bodde inte så många jämnåriga lekkamrater i närheten av oss, så det blev naturligt och självklart att jag gjorde allt tillsammans med mamma. Hon ägnade i princip all sin tid med hundarna, mig och vårt hem. Hon arbetade inte utanför hemmet på den tiden så pappas underhåll, stickade alster och hunduppfödningen blev hennes inkomstkälla. Huset hade väl lite renoveringsbehov här och där och det fanns en hel del att göra ute på tomten också. Till saken hör också att mamma hade redan på den tiden hunnit få ont i rygg, axlar och leder. Det innebar att jag tidigt i unga år fick lära mig hjälpa till och vara delaktig i allt…  Självklart ska alla hjälpas åt i ett hem… men då det bara var mamma och jag blev det många gånger mycket, mycket mer arbete än vad jag ville… 

Som ni förstår har jag varit med om jättemycket spännande, intressanta och lärorika saker under min uppväxt. Förutom allt mys, gos och lek med småvalpar, var det också en vardag fylld med otroligt mycket arbete…tungt, slitsamt och många, många gånger otacksamt och oftast inte så kul…speciellt för mig som var ung och inte alltid förstod varför saker och ting var som det var och skulle göras på ett speciellt sätt. Här tänker jag lite på mammas arbetsrutiner och skötsel av hundarna som vi gjorde flera gånger om dagen… Det var rastning och lekstund i olika grupperingar, och var det regnväder skulle alla magar och pälsar torkas torra, för att inte tala om alla tassavtryck på golvet, som även ibland blev från en trampad bajshög eller kisspöl. Sen det skulle städas inne där de olika grupperna sov och städas efter valplek på hallgolvet! Mamma hade ju en stor tomt, cirka 2000 m² uppe på berget i Närlunda med flera naturliga etager. Tomten var indelad i tre inhägnade lika stora ytor där huset låg i mitten. Hundarna och vi vistades i två. I dessa två skulle det mockas minst en gång om dagen och sen var det ju kloklippning, öron och bad…ja, ni förstår säkert!

Jag minns all utfodring av alla hundar genom åren. Det var morgon och kväll och unghundar å valpar däremellan. Mamma lagade alltid egen hundmat som vi oftast blandade ut med köpt torrfoder. Jag minns att vi hade en stor kastrull med en träslev i, som alltid stod på spisen för den fick inte plats i något köksskåp. Där i kokades korngryn, ris, potatis, morötter och makaroner. Det fanns ju inte samma utbud av färdig hundmat då som nu och det var dyrt för oss, men jag minns att vi ibland hade stora burkar med VOV och säckar med Doggy torrfoder i källaren, som vi blandade med vårt hemkokta!

Apropå maträtt… så var jag på skolresa i mellanstadiet till Polen och det serverades korngrynsvälling till frukost. Jag var en av få bland mina klasskamrater som åt av den… Mamma gjorde alltid egen slätvälling på vetemjöl eller mannagrynsvällning till våra valpar och nyförlösta tikar. Kommer ihåg att jag brukade provsmaka och det var jättegott! Jag gör också egen välling till mina valpar och den är lika god som mammas! Sen så var ju inte alltid som mamma hade råd att ha egen bil, men när vi hade det, kommer jag ihåg att jag fick följa med till makaronifabriken i Järna och köpa ”andra och tredje sorterings” makaroner i stora bruna pappers-säckar. Dom var jättegoda med ketchup på! Jag minns också att ”fiskbilen” kom till oss ibland, och när mamma hade råd, köpte hon hel orensad strömming till hundarna som hon kokade tillsammans med något annat.  Strömmingarna låg där i grytan, stirrade tomt och det luktade väldigt illa tyckte jag, men hundarna var som tokiga i denna blandning. Än i dag har jag svårt för lukten av kokt fisk, och strömming faller mig inte i smaken!

Vi hade en jättestor frysbox i källaren och ibland köpte vi färsk Vom från slakthusområdet i Enskede. Vommen levererades i stora bruna kartonger, kanske 15–20 kg per kartong, som vi sen skulle ta hand om och frysa in.  Hade vi tur var den redan portions paketerat i påsar, så det såg ut som stora tärningar, men oftast fick vi göra det själva. Jag kommer ihåg att vi var alltid utomhus när vi tog hand om Vommen och jag kan ju säga att Vom som inte är frusen luktar inte så gott, lockade många flugor och var väldigt slabbigt!  Mamma fortsatte att laga den mesta hundmaten själv ända fram till slutet och det gör jag också… dock inte kokt strömming! Som jag skrev hade mamma en väldigt ansträngd ekonomi när jag växte upp. Jag minns att många bekanta ”ställde upp” för att hjälpa på olika sätt. Så ibland när vi for till Ekerö prästgård, till tant Britta och köpte ägg, fick vi nyslaktade hönor som gjort sitt. Vi fick själva förbereda dem till frysboxen, och jag kommer ihåg att det blev en hel del fjädrar som blåste omkring på tomten dessa dagar, som både hundar och jag sprang runt med!    
                                                                                                                                                                      
Mamma använde alltid rostfria matskålar. Minns att det var ett väldigt skramlande i diskhon när de skulle rengöras och travas på diskbänken till nästa mål. Lite så var det, för det fanns alltid något som skulle förberedas till nästa…rastning, lek på hallgolvet eller till sovstund med nya torra tidningspapper, där alla nitar skulle tas bort…såklart. Hade vi valpar som skulle leka på golvet, skulle det även vikas Cellstoff på ett speciellt sätt, så det fanns till att ta upp alla nya bajshögar med. Enligt mamma hade Cellstoffen mycket bättre uppsugningsförmåga och höll bättre än hushållspapper! Även skurhinken skulle tömmas och fyllas på med nytt vatten efter varje rastning. Den stod alltid i samma hörna i hallen, på den där gamla kökspallen med söndertuggade steg… och så här var det ju varje dag… år ut och år in, och vad jag minns var mamma nitiskt noga med all daglig skötsel som gällde hundarna, både ute och inomhus! 

På 60 och 70 talet var inte vare sig Boston eller Frallor lika populära hundraser som idag, vilket gjorde att efterfrågan gick lite upp och ner. Ibland hade vi några valpar eller unghundar som vi inte fick sålda, så de blev liksom kvar hos oss lite extra länge, och några skulle ju gå i avel så det var ju inget konstigt att det var några fler hundar ibland. Jag kan ju säga att det är en sak att ha en till två hundar i familjen och en helt annan sak att ha upp mot 15–20 hundar i olika åldrar, grupperingar och rum för att de inte alltid gillade varandra…och så utöver, kanske en till två valpkullar på ett år, som vi ofta hade…

När jag blev lite äldre förstod jag ju lite mer varför det faktiskt var så viktigt med all daglig skötsel… Inte bara för hundarnas välmående utan också för att kennelinspektionen kom på oanmäld visit ibland och då ville ju mamma att det inte skulle vara något att anmärka på och att allt skulle var bra… vilket det alltid ska vara såklart! Måste ju berätta att Cellstoff finns fortfarande, dock lite svårt att få tag på och jag har faktiskt några ark på vinden som jag haft vid Mias valpningar och jag viker den på samma vis som jag gjorde för 45 år sedan!
Cola

Jag kommer ihåg att vi hade hundar nästan i varje rum. Inga burar, men när tex valparna var redo att vara lite ifrån sin mamma, hade vi spjälsängar, bland annat i vardagsrummet som valparna fick sova i mellan måltider och lekstunder på hallgolvet. Spjälsängarna bäddades med filt och tidningar. Mitt rum låg intill vardagsrummet och ni som haft valpar som blivit så där 5–8 veckor gamla, börjar sova lite själva och trampar runt… förstår nog hur det kunde lukta från dessa spjälsängar varje morgon när vi vaknade innan första morgonrastningen och tillhörande städning tog fart… De vuxna och unghundarna hade också tidningar på golvet, som även de behövdes bytas efter natten!!! 

Ett av mina absolut starkaste minnen, just med stor flock och många hundar i samma rum, är förfärligt och tragiskt faktiskt.

Minns att vi varit i väg med bilen och kom hem. Redan utanför ytterdörren kunde mamma ana att allt inte stod rätt till i gruppen som bodde i köket/hallen. Det var liksom en konstig tystnad på de hundar som mötte oss vid dörren och det hela blev en upplevelse som aldrig försvinner…  Vi möttes av lukten av avföring blandat med blod och hårtussar. Intill det stora ”panoramafönstret” som fanns i hallen, i en rödbrun sörja, låg en av våra unghundar. Han var helt sönderbiten men fortfarande vid liv. Övriga hundar var skärrade, otroligt stressade och några även lite blodiga. Mamma visade inte så ofta känslor, men den här eftermiddagen och kvällen var tung…   

Vi förstod inte varför detta hände, vi hade ju varit i väg förut och det var lugnt i huset när vi kommit hem. Långt senare fick vi veta på omvägar, att en familj hade kommit för att hälsa på lite oanmält. De hade knackat på dörren och tittat in genom fönstret och det blev stort slagsmål där inne som slutade i denna förfärliga händelse. Det hände ju att det blev slagsmål ibland, men som tur var när vi var hemma och kunde reda ut. Tror det var så att den här tragiska händelsen fick mamma att bestämma sig för att ha mindre grupperingar, för att på så sätt försöka minimera stora, faktiskt rätt så otäcka slagsmål.  Kommer också ihåg att vi åkte till veterinären med unghunden, men han gick tyvärr inte att rädda. Den här händelsen är en av anledningarna till att jag inte vill ha för många vuxna hundar samtidigt, samt att jag vill att våra hundar ska kunna vara tillsammans med oss i familjen och vara delaktig i det vi gör.

Efter att det där hände, byggde mamma bland annat till huset lite och gjorde som ett rum med ”boxar” i (som små hästboxar) där hundarna sov i mindre grupperingar, oftast två vuxna i varje box och där även valpkullarna fick växa upp när de var redo … därav fick det heta ”valprummet”! Själva valprummets ena vägg slutade ett par decimeter innan taket och hade en typ ”saloons” dörr så att hundarna alltid kunde höra oss. Sen vid rastningar var de i köket, hallen och ute på tomten tillsammans och sen gick var och en in till sig. Kommer ihåg hur vi lärde hundarna ”gå in till sig” genom att kasta in lite cornflakes!

Ett tag funderade mamma på att ev. utöka verksamheten med Engelsk Bulldogg, men det blev aldrig så. Däremot så fick jag ha en engelsk bulldoggs tik ”Emma” som min egen hund. Emma blev inte kvar så länge hos oss…varför kommer jag inte ihåg.
Jag tror ”Emma” kom från en av mammas väninnor Anna-Karin, Kennel Örås. Om jag minns rätt så födde Anna-Karin upp både fransk och engelsk bulldogg och långhårig tax. Under flera somrar på 70-talet var jag ”feriebarn” hos Anna-Karin, och
jag har ju jätte många minnen från dessa somrar. Kommer ihåg en av deras taxar, lilla ”Vip”. Hon var långhårig, söt och hade just en sådan päls som jag ville att våra hundar skulle ha!                                                                                                                         
Jag kommer också ihåg en nästan helvit Engelsk Bulldoggs hane som hette ”Knorre” och bodde i deras ”kök och matrum”. Han var jättestor i mina ögon och nästan lite otäck…för jag upplevde att han släppte gärna in mig i köket men inte ut. Jag brukade muta honom, genom att slänga något ätbart på golvet så han fick annat att göra medan jag smet ut! Anna-Karins dotter Inna har berättat, att samma år som jag föddes 1965, köpte Anna-Karin en fransk bulldoggs hane (Coco) av min mamma och ett par år senare köpte Anna-Karin och mamma varsin engelsk bulldoggtik. ”Lotta” hette deras och ”Twiggy” hette vår! Ett par år senare valpade ”Lotta” nio valpar i en kull och min mamma var på plats i och hjälpte till med valpningen. Inna berättade också att ”Lotta” var ”Knorres” mamma!

Jag har ju träffat många uppfödare och sett deras verksamhet under min uppväxt, och när jag tänker tillbaka så upplever jag att mamma och Anna-Karin utövade sin kennelverksamhet väldigt lika. Hemkokt hundmat, liknande rutiner i den dagliga skötseln, och vad jag kommer ihåg hade Anna-Karin också sina hundar i mindre grupper i husets alla rum. Jag kommer också ihåg att mamma och hon kunde prata i flera timmar i telefonen och gärna sent på kvällarna! Jag har hört att Anna-Karin och mamma gjorde många saker tillsammans både innan jag var född och under mina första levnadsår. Bland annat var de på hundutställningen Cruft i England, där mamma några gånger var gästdomare för Frank Bulldogg. Mamma var även reseledare dit några gånger. Christer Lembke berättade att hans mamma och pappa också åkte till Cruft med min mamma!

Jag minns också att mamma och jag varit på många olika utställningar. Bland annat Stockholmsutställningen i Älvsjö och Smådjursmässan på Djurgården, där mamma ställde ut några av våra hundar och gjorde reklam för sina båda raser. Det var såklart ett äventyr och kul att träffa alla ”hundmänniskor” men jag fick ofta vara hundvakt i vårt utställningsbås under bedömningarna och det ”hatade” jag… sitta där, finklädd i något nysytt eller stickat alster och bli uttittad, svara på frågor och äta matsäck, som nästan alltid var kalla tunnpannkakor som såklart skulle delas med hundarna. Kommer ihåg att det var ett stort gäng uppfödare och Bostonägare som brukade samlas efter bedömningarna och prata hund. Då blev det ”knytis fika” och vi hade ofta sockerkaka som vi bjöd på… just då var det jättemysigt!

Någon gång där i mitten av 70 talet, fick jag en egen hund som kom utifrån! Jag var så glad över henne… Det var en Cavalier King Charles. En ung ganska liten tik som hade vit och ljusbrun mjuk päls, som jag kammade och borstade flera gånger om dagen! Jag tror hon kom från Rene Villes uppfödning. Hon inte var hos oss så länge. Minns hur våra andra hundar drog och nafsa henne både i svans och päls. Jag vet att mamma verkligen försökte med olika grupperingar, men det gick bara inte. Till och med jag såg och förstod till slut att vi tyvärr inte kunde ha henne kvar. Jag var sååå ledsen då…

Under ett par år kunde alla besökare på olika utställningar se mig på storbilds tv! Kennel Cupidos skulle vara med i en reklamfilm för foder. Tror det var Pedigree som skulle lansera färskfoder i ”falukorvliknande förpackning”. Minns när vi spelade in …med flera omtagningar…så det gick åt några korvar! Vi var ute på tomten, på baksidan av huset och jag var 11–12 år kanske…Jag skulle hålla ner ”foderkorven” bland ett tiotal vuxna hundar, som alla enligt fototeamets önskan, samtidigt skulle äta av den. Hundarna blev helvilda och hoppade omkull mig, bet och nafsa i både korven, mina fingrar och till slut varandra…Kommer ihåg att mamma hade velat filma med färre hundar, så hon blev inte glad, då det efter varje omtagning nästan slutade i slagsmål. Kan ju tänka tillbaka på detta ibland och tycka att det är kul att deras foderkorv nästan ser lika dan ut idag som då!
Jag har även figurerat i hundtidningar flera gånger!

Då fanns ju inte digital media som idag och mamma var nog heller inte den som skulle använda en dator. Men i princip varje år så länge jag kan minnas annonserade hon i Dog World, Our Dog, Hundsport, Fransk Bulldogg och Bostonterrierklubbens julnummer! Det var inte bara ett sätt för oss att visa upp våra hundar och samtidigt göra reklam för vår uppfödning. Där uppmanade mamma även andra uppfödare att bland annat ögonspegla och bara avla på Bostons fria från Katarakt.
Det är något jag kommer ihåg faktiskt…hur mamma arbetade aktivt med att få fram så sunda avkommor hon bara kunde, både Boston och Frallor. Jag minns många upprörda telefonsamtal och att hon gjorde noga research och försökte matcha sitt och andras avelsmaterial utefter hennes ideal. Minns att annonserandet var en stor och tung kostnad för oss. Minns också vi alltid anlitade en yrkesfotograf och hur petig mamma var med alla detaljer. Utifrån nästan alla annonser gjorde mamma sen brevpapper. Så jag figurerade som brevpapper också!
Yellow

Jag vet också att hon stred för att få den gula färgen på franska bulldoggar godkänd, för det var den inte på den tiden. Jag minns också att hon kämpade för ett förbud mot kupering av såväl svansar som öron, inte bara för våra raser, utan över lag. Jag kommer även ihåg att mamma var behjälplig till många andra uppfödare med avelsråd eller rent praktiskt vid tex dennes första valpkull. Hon kunde inte alltid vara med på plats men vi hade telefonen i köket, så där satt mamma med en kopp te, oftast stickandes på något, luren fastklämd mellan kind och axel och guidade personen genom valpningen. Det kunde ta flera timmar och många tikar valpade nattetid. Vid några tillfällen fick jag ”skarva in” och upprepa det mamma sa i luren för hon behövde göra något annat!

Kommer också ihåg när jag blev lite äldre, alla de gånger jag själv fick bevaka valpningar så mamma kunde få sova några timmar. Det var alltid lika spännande att vara med och hjälpa till. Minns min stolthet, första natten jag var vaken helt själv under en hel valpning. Mamma vaknade av valparnas pipande och hur nöjd hon blev när jag visade 5 små valpar som diade! Kommer även ihåg de valpningar som slutade i kejsarsnitt. Vi åkte oftast ända till Danderyd där ”vår” veterinär, fam. Snitzler hade sin praktik i källaren tillsammans med sin fru. Vet Snitzler hade mörkt hår, stora buskiga ögonbryn och var jättelång, så han fick böja på huvudet när han bytte rum i källaren! Han var alltid så pratsam och snäll mot mig.

Jag kommer så väl ihåg alla gånger vi var där. Mamma och jag alltid fick vara med under hela kejsarsnittet. Jag minns känslan av att vara försiktig och samtidigt så stolt när jag fick hjälpa till att torka valparna torra! Fast jag var så ung, så tyckte jag aldrig det var obehagligt att sepå, utan tvärtom. Det var fantastiskt intressant och jag visste precis i vilken ordningsföljd hela snittet skulle göras… alltifrån söva tiken, hur valparna låg i livmodern, till vilken färg på tråden farbror Snitzler skulle använda till alla olika stygn! Mamma och jag var även till Upplands Väsbys vet praktik när fam. Ljunggren hade praktiken i deras hus! Det var också jättespännande att vara med dit! Vi hade alltid tik och eventuella valpar i varsin banankartong i bilen som jag fick ha koll på under hemfärden!                                                                                                                           

Genom just tidningsmagasinen Dog World och Our Dog kom vi i kontakt med uppfödare världen över. Jag vet att mamma alltid var lite tveksam till att exportera hundar till andra länder, men jag minns speciellt ett telefonsamtal från en Mr. Ed Bigham i Fresno Kalifornien. Han var väldigt intresserad av ”Eddie”, en av våra hanar Mr. Ed sett i en annons. Mr. Ed ringde till oss flera gånger och han kom faktiskt och hälsade på hos oss en gång. Han var en av de få personer som någonsin sovit över hos oss. Jag tror att han tog med sig en gul fransk Bulldoggs tik hem. Kommer också ihåg att vi sålde en Boston hane till Finland och att han var med i någon tidning för han hade vunnit pris i en Agility tävling!

Mamma hade kennelflickor under några år innan jag började mellanstadiet. De flesta var härifrån men en tjej kom från England minns jag. Hon var inte hos oss så länge och det tyckte jag var synd, för hon hjälpte mig med engelskan, så det blev jag ganska bra på i skolan! Jag tror inte att vi hade någon kennelpojke. Jag minns att jag nästan alltid, under alla år ”fann” favoritvalpar som jag pysslade med lite extra under deras tid hos oss, och hur ledsen jag blev när just de valparna såldes…jättejobbigt och jag blev lika besviken varje gång. Min första ”egna” Bostonterrier blev ”Pyttan”, och det var faktiskt meningen att vi skulle behålla henne, och att hon skulle få vara min hund på riktigt. Hon var jättefin och jag vet att mamma planerade att ställa ut henne. Kommer ihåg att mamma försökte träna både henne och mig för utställning…men det blev aldrig så för…    

Mamma hade alltid varit fascinerad av USA och en av hennes stora drömmar var att åka dit. Hon hade fått ett par chanser tidigare i livet innan morfar dog, att besöka en släkting ”i staterna”, men min mormor sa…åker du så tar jag livet av mig, så mamma vågade aldrig åka. Redan 1978 i samband med Mr. Ed var på besök, hade mamma kontakt med en Mr. Bob i Bridgetown, Indianapolis. Han hade gott rykte bland sina dåvarande grannar, en omtyckt lågstadielärare som hade en liten uppfödning av upp Lhasa Apso, Fransk Bulldogg och Bostonterrier.

Sticka

Efter många brev och telefonsamtal och utan att berätta för mormor, åkte mamma över till Mr. Bob och levererade en nästan rödgul Fransk Bulldoggs tik som hette ”Tedja”. Kommer ihåg att flera bekanta bodde hos hundarna och mig och turades om att ta hand om oss de veckorna mamma var borta. (Min pappa hjälpte till lite också!) När mamma sen kom hem var hon helt överväldigad och bestämde sig för att åka dit igen… Hon och jag skulle alltså tillfälligt emigrera till USA… så just här och nu…kom min tid med vår kennelflicka från England till pass!  Det var mycket att ordna…uthyrning av huset, min skolgång, alla dokument och inte minst allt kring alla hundar…de som vi skulle ta med oss och övriga som vi hade…och så mormor, som verkligen inte ville att vi skulle åka…

Men i slutet på januari 1979 bar det av till Arlanda … mamma, jag, väldigt begränsat antal föremål av vårt bohag samt 6 hundar (tror det var 4 frallor och 2 Bostons) … på väg till New York och sen vidare till Mr. Bob i Indiana!  Jag kommer inte riktigt ihåg hur vi tog oss till Arlanda med allt, men jag kan tänka mig att vi bland annat fick hjälp av en av våra bekanta, fantastiska Eva-Lena som alltid ställde upp och hjälpte oss i jättemånga år, bland annat med skjuts i sin stora svarta ”Amerikanare”! 

Och här skulle jag kunna skriva en hel bok till… för det finns såååå mycket att berätta, både fantastiskt spännande och oerhört tragiska saker vi varit med om…men sammanfattat i några meningar så… Enligt rutin skulle vi bara mellanlanda och byta till ett mindre flygplan i New York, men det blev snöstorm och all flygtrafik ställdes in ett par dagar. Kommer ihåg att mamma hade bara råd med en hotellnatt så därmed fick vi sova på flygplatsen också. Vi tog ju upp lite plats i vänte-terminalen och det var lite stök med allt bagage och oljud från hundarna… som skulle rastas, äta och få vara lite fria innan de fick sova i sina reseburar mm... Minns att vi och speciellt hundarna fick jättemycket uppmärksamhet… för de lokala tv nyheterna gjorde ett inslag om ovädret som drabbat flera närliggande flygplatser och de gjorde även ett inslag om oss också, vilket gjorde att både personal och resenärer kom och pratade med oss och hundarna!

Väl på plats hos Mr. Bob fick mamma se annan sida än den mamma träffade när hon levererade Tedja. Han hade flyttat till ett riktigt renoveringsobjekt, hade nu sina hundar i ett uthus på baksidan och uppträdde lite avvaktande mot omgivningen enl. grannarna. Jag kommer särskilt ihåg lilla fina Boston tiken ”Liisa” som var högdräktig. Hon bodde tillfälligt inne i huset, i badrummet. Hon blev kejsarsnittad och efter några dagar bet hon faktiskt ihjäl 2 av 3 valpar. Hon fick även en inflammation i snittet, men det fick mamma ordning på. Jag minns att mamma var förbannad och helt förtvivlad, först över stackars Liisa och hennes valpar men också över hur Mr. Bob var nu och hur alla hundar hade det. Våra hundar fick visserligen vara inne i huset, då mestadels i våra reseburar, men lilla Tedja där ute med övriga stackare… Mr. Bob var bara en av många djurhållare vi kom i kontakt med under vår korta tid i USA… Jag vet att mamma många gånger var i upplösningstillstånd, men lyckade ändå hålla ihop oss två och våra hundar. Vi fick hjälp av några grannar att flytta från Mr. Bob och jag kunde gå klart terminen i skolan. Mamma försökte även att köpa tillbaka Tedja men det gick inte Mr. Bob med på.

Sista familjen vi flyttade till var Mr. Jerry Spaulding och Mr. Harry Kidwell. Två kusiner som hade en liten ranch med hästuppfödning, inackordering och liten hunduppfödning av Pekingeser och dvärgpudel. Mamma lärde känna dem genom Mr. Bob, då när hon levererade Tedja. Hos Harry och Jerry hade i alla fall alla djuren det lite bättre enligt mammas och mina ideal. Jag tyckte de sommarlovet var toppen…lilla jag, i Mooreswille, Indiana, med alla hästar varav några som jag kunde rida på hur mycket jag ville och när jag ville! (På ranchen fanns en bland annat hingsten Ben! Han hade varit pappa Hoss häst i tv serien Bröderna Cartwright!)

Vad jag kommer ihåg så betalade vi inget för vårt boende i USA, utan mamma (och jag) hjälpte till i hushållet, var lite barnvakt och tog hand om deras djur mot vårt uppehälle hos de familjer vi bodde hos. Mycket skötsel var det såklart om dagarna, men vilket äventyr för en 15 åring! …och för mamma också såklart, men mamma såg nog på den här resan med lite mer allvar… dels var hon inte lika fascinerad längre, nu när hon upplevde både fram och baksida, men det som gjorde mamma mest ont var att våra 6 hundar fick spendera väldigt mycket tid i våra reseburar. Vi gjorde såklart vårt bästa för att sköta dem lite som hemma, fast nu med rastningar i koppel i stället för att kunna leka fritt tillsammans.

Minns att den ena familjen vi bodde hos inte hade några djur själva och därmed ingen direkt sympati för våra hundar och hur vi vill ett de skulle ha det. Vi var ju liksom inneboende (även hos Mr. Bob då vi inte stannade så länge hos honom) oftast i ett rum där allt skulle få plats…så vi fick ta seden dit vi kom lite…  Sen var det så att … redan under första veckan vi kom till USA, fick vi ta emot det tragiska beskedet om att mormor faktiskt tagit sitt liv… Tyvärr hade inte mamma råd just då att åka tillbaka till Sverige för begravningen, för att sedan åka tillbaka till USA…för det ville hon…så mina äldre systrar fick ta hand om allt här hemma. Jag tror ju mamma var väldigt ledsen över det hela men hon dolde det väl för mig…

Månaderna gick i USA och vi var med om så många fantastiskt spännande saker. Jag kommer också ihåg att mamma var i kontakt med både sheriffs Office och County veterinärer, men vi kunde inte göra något åt alla tråkigheter runt djurhållning vi kom i kontakt med. Vårt uppehållstillstånd skulle snart gå ut eller ev. förnyas, men mamma bestämde sig då för att flytta hem till Sverige igen. Kommer ihåg att vi fick låna pengar av bekanta både i USA och i Sverige, för att ha råd med flygresan hem. Minns särskilt dagarna innan vi skulle flyga hem till Sverige …Vi hade haft kontakt med Mr. Bobs ena granne så vi visste när han var hemma och inte. Vi fick hjälp med skjuts dit så vi kunde stjäla tillbaka Tedja. Minns att hon var full med svarta små kryp, så vi köpte hårschampo in the little local country store, och badade henne i bäcken som rann utmed Bridgetown innan hon fick sitta i sätet hos mig.

Väl hemma i huset på Ekerö igen började nästan ett nytt liv för mamma och mig. Jag började i min gamla klass och med det här äventyret i bagaget, så fick jag lite annan status i klassen och därmed lite bättre självförtroende. Och för att komma på fötter ekonomiskt tog mamma ett vikariat i en matvaruaffär dagtid medan alla hundarna (som nu då var 7 med Tedja) satt i karantän i Sala. Efter ett tag bytte mamma arbete och började som lokalvårdare inom Ekerö kommun. På den tiden var det oftast kvälls-städning i skolor och förskolor på Ekerö, så sen när hundarna kom hem från karantänen valde hon att fortsätta arbeta några timmar om kvällarna. I och med att hon hade om i sin kropp hjälpte jag henne efter skolan och det fortsatte jag med tills jag flyttade hemifrån!  

Det tog inte många månader för mamma att få fart på kennelverksamheten igen, har jag läst i mammas gamla gästbok som vi släpade med till USA och hem igen. Just den här gästboken invigdes 27/12 1972. Kommer ihåg hur vi ibland nästan tvingade vi våra valpköpare och bekanta att skriva några rader när de besökte oss, och det finns många kändisnamn i den ska ni veta!!!

Sista åren mamma levde, berättade hon ofta om hur otroligt tillfreds hon varit med att kunna få ägna nästan hela sitt liv åt sin stora passion och dröm…sina hundar! Och vi pratade ofta om vår USA resa och vilken vändpunkt det blev för oss båda sen när vi kom hem. Mamma fick ju en regelbunden inkomst tack vare sitt städjobb vilket underlättade hela hennes tillvaro… och för mig… Vi två kom varandra närmre fast inte genom hundarna utan tvärt om. Nu hade mamma inte lika många hundar vilket gjorde att hon och jag kunde göra några saker tillsammans utanför kennelverksamheten…hälsa på hos våra bekanta, gå på bio och till och med unna oss att äta en middag på stan då och då!
Det finns säkert de som uppfattat mig lite väl negativ ibland när vi pratat om min uppväxt. Speciellt innan 80 talet och vår tid i USA. Att jag många gånger inte förstod och just då värdesatte vilka vägar och möjligheter jag skulle kunna hamna i långt senare i livet, mycket tack vare att min mamma var den hon var…envis, orädd, modig, bestämd i sina åsikter, gick oftast sin egen väg och ville klara sig själv ända in på slutet
Asa

Men det var och är så, att jag aldrig har haft mammas stora hundintresse. Jag har aldrig känt mig bekväm i utställningsringen, och då på den tiden tyckte jag inte att det var jättekul att bli biten i fingrarna på storbilds tv och vara brevpapper. Jag kan inte säga att jag ångrar att jag inte tog vara på alla möjligheter min uppväxt gav mig, men tycker såklart det är lite synd att varken jag eller mina systrar kände samma passion för kennelverksamheten som mamma när hon levde. Visserligen har eller har vi haft hundar i våra liv på ett eller annat sätt, men det går inte att jämföra. För min del blev så…att jag fick andra intressen helt enkelt. Jag flyttade hemifrån tidigt och bildade egen familj.  Det var flera år som jag inte alls var involverad i kenneln, mer än att vi hjälpte till när det behövdes. Så ”Mia” blev faktiskt min väg tillbaka till livet med hund igen på riktigt, om än i betydligt mindre skala än som mamma hade det.

Jag tror och hoppas att allt jag varit med om, lärt mig av och tagit till mig av, finns kvar någonstans i ryggraden. Men det känns såklart alltid lite pirrigt att stå på egna ben och försöka lita på sin egen förmåga. Tyvärr av olika anledningar blev det ingen avkomma direkt från ”Mia” som jag kunde fortsätta avla på, men jag har fortfarande anknytning till mammas blodslinjer. tack vare min nuvarande tik ”Ronja” (Chilille´s Charming Kadiatou) som bland annat har Cupidos blodslinjer i sig. Och om allt vill sig väl hoppas vi att vi får njuta av hennes valpar lite längre fram! Minnestexten om mamma som publicerades i Boston-terriern 2008, årgång 51. Nr 1, är skriven av Jenny Ring, en av mammas bekanta som födde upp fransk bulldogg. Den publicerades även i Småfranskan och i Hundsport samma år.